Forlagsliv

Spretne stafettløpere fra Cappelen Damm forlag, blant andre forfatteren av dette innlegget. Foto: Marit Figenschou.

Mai er her igjen, selv om det ikke føles sånn. Og når været ikke setter oss i vårstemning, er det fint at mai kjennetegnes av mer enn temperaturstigningen: Vi har fridagene, jeg har bursdag, vi har 17. mai, og vi har Holmenkollstafetten.
For oss som løper for forlaget, er stafetten rett og slett en veldig bra deal. Mot fem minutter løping får du en bedre middag med dessert og drikke på forlagets regning. Selv liker jeg dessuten at det er en lavterskelaktivitet, at det går an å gjøre det bare for å ha det gøy, ikke for å være flink. I en bransje full av flinkiser kunne mange ha godt av å gjøre litt flere ting de ikke er flinke til – uten å prøve å forbedre seg. Skjønt, det siste er ikke lett.
Etter fjorårets stafett var jeg som vanlig oppglødd og innstilt på å trene mer og være i enda bedre form i år, men, for å dra inn en klisjé, så var det dette med julekvelden og kjerringa. Jeg har riktignok tatt et par økter på tredemølla, og de siste ukene har jeg trådd på litt ekstra oppover Fredensborgveien på vei til jobb, men da jeg mandag forrige uke tilfeldigvis syklet gjennom Frognerparken, fikk jeg panikk ved synet av alle joggerne. Dette var konkurrentene mine, gikk jeg ut fra, og de forberedte seg!

[...]

Forfatter og treningsivrig Fred Arthur Asdal har skrevet en kronikk i Dagbladet i dag. Det handler fremdeles om å se bra ut naken – men også om å glede seg over og ta vare på en frisk kropp.

[...]

Jeg er 40 år og har fire unger. Jeg har full jobb og er fortsatt gift. Jeg har verken verdensrekorder eller olympiske medaljer. Og jeg kommer aldri til å få noen heller.

Men likefullt; jeg er på kjøret. Jeg er hektet på trening. Jeg er en treningsnarkoman endorfinjunkie. Treningen er min flukt i hverdagen. Det er avhengighetsskapende.

Jeg har en altfor dyr sykkel, en kostbar tredemølle og et råskinn av en våtdrakt, og jeg har fullført både Ironman og Norseman. Likefullt; jeg har alltid fullført uten å være i tetsjiktet, uten sponsorer og uten favorittstempel. Jeg glir i mål i det stille, langt unna tv-kameraer og oppmerksomhet fra speaker.

Jeg ønsker ikke telegram fra statsministeren eller å få navnet mitt risset inn i stein. Men jeg liker å holde meg i form og jeg ønsker oppriktig å bli bedre. Jeg tror på utvikling og mestring. Jeg tror på den barnlige gleden i det å få til noe. Jeg tror på å flytte grenser. I hvert fall på å skyve på dem.

Jeg er ikke toppidrettsutøver, men jeg anser meg selv som en topp idrettsutøver. Jeg liker målebånd, wattmålere, oksygenopptak, puls, stoppeklokker og rekorder. Særlig begeistret er jeg for personlige rekorder. De personlige rekordene betyr mer enn all verdens verdensrekorder. Det er sikkert stas å gruse alle andre, men det artigste er altså å slå seg selv. Eller naboen.

Og selv om jeg ikke er best, og aldri kan bli det, så kan jeg bli bedre enn det jeg var, bedre enn det jeg er. Det er en velsignet forbannelse.

[...]

De fleste av oss er glad i pasta, og vi spiser det enten vi trener aktivt eller ikke. Men hvis man nå er typen som trener, kan det være greit å vite litt om hvor store mengder det er lurt å putte i seg forhold til hva slags trening man bedriver. For det er ikke nødvendigvis like store mengder som skal til hvis du trener utholdenhet som når du feks trener styrke. Og slanker du deg er det snakk om bare en halv porsjon av denne! I den nye boken MAT FOR DEG SOM TRENER får du oppskrifter og tydelig oversikt over hva og hvor mye du skal spise i forhold til om du trener utholdenhet, styrke, deffing eller for vektreduksjon. Endelig er det mulig å lære seg å spise riktig i forhold til egne treningsmål! Når det gjelder denne pastaretten, skal du spise ½ porsjon hvis du trener utholdenhet eller jobber med vektreduksjon, men du kan spise hele porsjonen hvis du trener styrke.

• 1 ss olivenolje
• 1 ts smør
• 175 g kokt pasta
• ½ ts sukker
• 1 hvitløksfedd, presset
• 1 egg
• 50 g parmesan
• Nykvernet svart pepper
• Ev. chilipulver eller chiliflak
• Ev. persille

Varm stekepannen med olivenolje og smør til sterk/middels varme. Leg  i pastaen og strø litt sukker over. Det gir en herlig sprø skorpe på den stekte pastaen, og så lite sukker påvirker neppe næringsinnholdet eller GI-verdien. Vend pastaen regelmessig. Etter ca. 5 minutter, tilsett hvitløk, vender den godt inn og steker et par minutter til. Knekk egget rett i pannen og vend inn. Skru av varmen og vend inn osten, pepper og eventuelt chili. Klipp gjerne litt persille over til slutt. Ønsker du et høyere proteininnhold i denne rette, spis sammen med kyllingfilet eller strø noen nøtter over.

Mia Törnblom er aktuell med boken Alt om selvfølelse.

Jag är gift med en man som tränar mycket och som till och med sprungit Marathon flera gånger. Genom åren har han ofta sagt att jag är den lataste människan han känner och jag har inte alls sett det som ett problem, jag har snarare sett det som en balans i vår relation. Han är sportig och jag är lat.

I april 2009 ringde min telefon, jag tittade på displayen och såg att det var min favoritjournalist som ringde. Jag svarade glatt och efter vi avklarat den obligatoriska, hur mår du introduktionen frågade hon mig.

-       Kan du tänka dig att vara vår tidnings månadsprofil i augusti?
-       Visst kan jag det! Svarade jag
-       Som en slags ambassadör? Fortsatte hon
-       Självklart!
-       För tjejmilen, säger hon då.

(Tjejmilen är ett lopp i Stockholm där ca 25 000 kvinnor samlas och springer en mil tillsammans).

Det var en kombination av att jag redan svarat ja på de första två frågorna, att jag tycker väldigt mycket om henne och att augusti kändes så långt borta som gjorde att jag hörde mig själv svara – det går bra!

Lätt chockad av det som just hänt ringde jag upp min man och sa

- Älskling! Jag ska vara ambassadör för tjejmilen! Han skrattade så högt och länge att jag blev tvungen att hålla telefonen en bit bort ifrån mitt öra.  Jag tror aldrig min man fått ett så underhållande telefonsamtal av mig. När han återhämtat sig sa han med bestämd röst ”fattar du vad du har gett dig in på?” Det är bara 118 dagar kvar, du måste börja träna!

Som en sann gammal missbrukare så kan jag allt om förnekelse och jag valde helt enkelt att förtränga det jag lovat men varje morgon när vi åt frukost påminde min man mig, 117 dagar kvar, 115, den morgonen när han sa 99 dagar kvar så insåg jag att det är nu det gäller. Jag tvingade mig ut på mitt första joggingpass på 25 år! Jag är lat men samtidigt är jag både ambitiös och envis, jag bestämde mig för att jogga så länge att jag knappt kunde gå en meter till och det gjorde jag, jag tog i tills jag fick blodsmak i munnen och mina ben inte bar mig längre, då hade jag sprungit 900 meter, 900 meter!

Dagen efter hade jag sådan träningsvärk att jag knappt kunde gå. Så otränad var jag.

Jag tvingade mig ut på en joggingtur varannan dag hela den sommaren och i slutet på augusti sprang jag en mil för första gången, vilken otrolig känsla det var, jag den lata sprang en hel mil utan att stanna. I dag är joggningen en självklar del av mitt liv, jag har nyligen varit i New York och sprungit tjejmilen vilket var en fantastisk upplevelse. Då orkade jag inte ens en kilometer i dag kan jag till och med fantisera om att till nästa vår springa Göteborgsvarvet. Jag ser mig själv fortfarande som en lat person men det stämmer ju inte, eller till viss del stämmer det, jag är fortfarande lat när det gäller att städa. När jag läser i olika veckomagasin om kvinnor som beklagar sig på att deras män tar för lite ansvar i hemmet för städning och så vidare känner jag inte alls igen mig, hemma hos oss är det tvärtom, det är jag som städar för lite!

2009 blev jag en joggare och i 2012 sätter jag upp som ett personligt mål att städa minst lika mycket som min man.
Vad är ditt nyårslöfte 2012?

Å spurte eller ikke spurte, det er det store spørsmålet

Jeg har en bohemsk venn som før var kjent for sine cordfløyelsdresser. En dag sluttet han å gå med dem. Jeg spurte ham hvorfor. – Det har blitt moderne, svarte han. – Jeg bryr meg ikke om klær, det er derfor jeg går med disse Fretex-fillene. – Nå går man med det fordi det er trendy.

Arve Hjelseths  kronikk i Samtiden påpeker at det er problematisk at intelligentsiaen har fått treningsdilla. Hjelseth mener det er trist at man i stedet for å analysere samfunnet over en øl, gjør dette under en løpetur. At de intellektuelle plutselig kan ha noe til felles med Petter Stordalen må nødvendigvis være en truende tendens.

For meg virker det ikke som noe nytt at det finnes møtepunkter hos eliten i næringsliv og intelligentsia. Begge grupper har lenge vært opptatt av typiske livskvalitetsgoder som mat og reise. Trening har i de senere år blitt en livskvalitetsfaktor og da er det kanskje ikke så rart at dette fanges opp i flere samfunnslag.  Men er det gitt at denne fellesinteressen minsker den sunne avstanden mellom de to samfunnsgruppene? Det som er slående med denne debatten, er at det stadig kommer frem at intelligentsiaen for så vidt liker å gjøre det samme som gruppen de er programforpliktet til å kritisere – bare på en annen måte. Og forskjellen bør poengteres i samtaler, innlegg, intervjuer eller sosiale media.

For eksempel nyter også intelligentsiaen god mat og drikke, men i stedet for å fråtse på restaurant foretrekkes det å lage den selv på gourmet-vis, gjerne servert med vin man har kjøpt av en fransk bonde og urter man dyrker i badekaret.

[...]