Min middag med Jens Lapidus og Livet deluxe

Det er en onsdag i juni, og jeg er på vei til Stockholm. Jeg er invitert på middag med den svenske krimsuksessforfatteren Jens Lapidus av hans svenske forlag Wahlström & Widstrand for å feire lanseringen av Livet deluxe, siste bok i Stockholm Noir-trilogien. Jeg gleder meg. Jeg liker Jens, jeg liker bøkene hans, jeg liker å reise, og det er omtrent 10 år siden jeg var i Stockholm sist. Underveis leser jeg selvfølgelig Livet deluxe, og når jeg kommer fram har jeg allerede begynt å tenke i svensk hardkokt, korthugd, stakkato lapiduskrimstil, typ:

Hotellet. Innsjekkingen. Bookingen: Fucka opp. Fullt. Hele Stockholm er fullt. Jävlar. Värsta grejen. Jessica i resepsjonen: Vi kan bädda i badstun. Jeg: Let videre. Må skifte. Skal i middag med Sveriges mest velkledde mann. Må på med sminke og pene klær. Jessica: Jag kan öppna relaxavdelningen för dig. Jeg: Takk. Det trengs. Ring meg: om du finner et rom et sted. Taxi.

Familien Bonniers Manilla-villa er stor og praktfull der den ligger på Djurgården med utsikt mot sjøen. Jeg er litt tidlig ute, begynner å grue meg litt, men satser på at jeg i hvert fall kjenner Jens og agenten hans, får ta det derfra. Kjenner meg klar och redo, har jo lest boken. Tenker at dette er en fantastisk anledning til å bli nærmere kjent med en forfatter jeg har jobbet med siden debuten, en anledning til å møtes i en formell men uformell setting hvor forfatteren og boken hans står i sentrum.

Når jeg kommer inn, blir jeg vist opp i 2. etasje hvor gjestene får en guidet tour av Abbe Bonnier, som vokste opp i villaen, og som forteller om huset og Bonnier-familiens liv. Han var på sin første fest her som ni-åring, forteller han, det var den dagen Kennedy ble skutt, og han husker hvordan festen ble avbrutt av det store alvoret. Det er lett å bli fanget i fortellingen, jeg fascineres alltid av møter mellom fortid og nåtid, mellom ulike fortellinger. Og fortellingene er tilstede i alle rommene. Det er et ærverdig hus, det er rom på rom med kunst, med originalmøbler og innredning fra ulike epoker, det er klassiske soverom og bibliotek, biljardsalong og store vinduer med utsikt. Jeg tenker på alt som har skjedd i disse rommene og alt som skal fortsette å skje. Vi får også se en del av loftetasjen hvor det henger en utstilling med bildene til Eva Bonnier, en av formødrene som var en god, men underkjent kunstmaler på slutten av 1800-tallet. I trappen opp dit henger et bilde av Carl Larsson som jeg ikke kan la være å bli stående å se lenge på. Jeg vet ikke hvem som er avbildet, men det er et fascinerende motiv med mye kvinnesak. Og da jeg blar i skisseboken til Eva Bonnier som ligger framme, ser jeg hva som var en ung kvinnes liv for kanskje 120 år siden: Barn. Hunder. Trær. Blomster. Hage. Det nære livet.

Huset. Fullt av kunst! Forfatterportretter. Tenker: Skulle repetert svensk litteraturhistorie. Kjenner dem igjen: Ansiktene. Alvorlige. Tenksomme. Sveriges litterære kulturarv. Skulle sett på hvert enkelt. Med et tekstspor. Med en fortelling til hver av forfatterne. Rekker det ikke.

Under middagen sitter jeg sammen med far til Jens og en av vennene hans. Og for noen hyggelige, interessante og lærerike timer det blir! Og hvor lett er det ikke å snakke med nye mennesker når man har noe felles i litteratur! Da er det ikke vanskelig å finne temaer. Jeg får vite mye om navnet Lapidus, som kommer fra et hebraisk fornavn nevnt i det gamle testamentet. Jeg får vite om Lapidusslektens jødiske historie og forgreninger. Jeg får vite om hvordan forfatteren jobber med manus og hvordan det ble til at han startet å skrive. Og det er taler. Mange taler, gode taler, den beste holder Jens selv. Han siterer Hemingway, som hevdet at Huckleberry Finn var den første ekte amerikanske romanen. Hvor språket var som folk snakket det. Det er det som er målet mitt i bøkene, sier Jens. Jeg vil gi karakterene mine det språket som snakkes på gaten, der hvor disse karakterene fins.

Når vi skal gå, får vi boken. Den er blodfersk og ennå ikke i butikkene. Jeg vet at jeg ser på Sveriges neste bestselger. Jeg vet at om to dager er boka ute. Jeg er spent på anmeldelsene. Den første kommer fredag, lanseringsdagen, i Dagens Nyheter. Den er skrevet av Jens Liljestrand. Innledningen:

Advokatkillen: byggt upp ett eget simcitysthlm med ”Snabba cash” och ”Aldrig fucka upp” och befolkat den med stekare, gangstas, snutar. Återvänder: till brottsplatserna: Chillen tuna, Näsbypark, Stureplan, fulcity. Återanvänder: karaktärer, gamla Lapidus-homies, Lapidus-Allstars: JW – wannabebrat-goes-kriminell-goes-kåken – Jorge – latino-goes-rymmare-goes-ninetofive loser. Nykomling: juggekungen Radovans dotter Natalie – jetsetprinsessa goes revanschsugen psychobitch käkar juggemaffian till frukost. Nykomling: supersnuten Martin Hägerström – old money Östermalm i vårdnadstvist goes deep undercover.

Storyn: trådar som löper parallellt och trasslas ihop, livsöden som tar oväntade (nåja) vändningar, lite romance, lite action, lite splattervåld, mkt samtidsdropping: Wikileaks, Facebook, Taimour Abdulwahab, borgarregering.

”Livet deluxe”: ibland pageturner och in-your-face-gripande. Lapidus: kan skildra brottslighetens återvändsgränd som få andra. Jorge: ständigt pendlande mellan kallsvett, storhetsvansinne, adrenalinkickar, fet ånger.

Anmelderen skriver teksten i samme språktone som Lapidus skriver bøkene sine. Snabbt. Hårdkokt. Intenst. Jeg skjønner han godt, det er lett å bli hårdkokt i hodet når man leser bøkene. Liljestrand påpeker styrker og svakheter ved boka, og han gjør det slik at man bare blir rått interessert i det han sier. Jeg har ikke sett dette grepet så gjennomført tidligere. Anmeldelsen på nett har nå 124 kommentarer og 16 blogginnlegg. Ligger det an til en svensk Pynchon-debatt? Gunnar Bergdahl prøver seg på det samme grepet i Helsingborgs Dagblad. Det er ikke like vellykket.  Han liker verken boken eller hypen, og bruker stilen til å harselere. I Göteborgposten starter Johan Dahlbäck i lapidusstil, men velger å gå bort fra den:

Prosan: korthuggen. Typ hårdkokt, stressad. Som om allt höll på att fucka upp. Kanske någon har golat: grisarna flåsar berättaren i nacken. Nervöst.

Så kunde det låta om jag försökte skriva min recension på det idiom som Jens Lapidus har infört i svensk kriminallitteratur med sin Stockholm noir-trilogi. En stil med korta meningar där de logiska sambanden inte skrivs ut och ofta ersätts med kolon. Det kan bli suggestivt men ibland – även hos förebilden James Ellroy – en smula osammanhängande.

I Expressen skriver Stig Larsson en perspektivrik og rosende omtale hvor han setter Lapidus inn i den svenske krim-tradisjonen. Om Livet deluxe sier han:

Jag tänker inte ödsla er tid och något spaltutrymme på att återge handlingen i boken. Det är en fortsättning på Lapidus två förra böcker, delvis med fokus på andra personer. Däremot kan jag, för att göra en lång historia kort, konstatera att Livet deluxe är mästerligt genomförd. Om Lapidus tvåa var något sämre än hans debut har han nu överträffat sig själv. Det finns ett flow i språket som ger associationer till vissa romaner av Lars Gustafsson och en del av de krönikor Linda Skugge en gång skrev.

Gled deg til boken. Den kommer på norsk i september.