5 år siden 22. juli: Dette skrev Mustafa Can

Mustafa Can 22. juliMustafa Can 22. juli

Det är inte alldeles lätt att sätta ord på alla tankar som virvlar runt efter att Anders Behring Breivik sprängde och sköt sig in i världens medvetande. En svart uppenbarelse på en pittoresk ö, nästan 90 mördade unga människor – hur ska det förstås?

Genom mitt jobb har Norge under de senaste åren kommit att bli ett andra hemland. Jag skriver i norska tidningar och kulturtidskrifter, och flera av mina närmaste vänner är norrmän.

En av dessa politiskt intresserade vänner har alltid sagt att Norge är ett land som undgått all påverkan utifrån. Att norrmannen tillhör ett agrarromantiskt släkte som mutat in revir gentemot omvärlden och vars mantra är ”resten av världen förstår oss inte.” Jag har ofta frågat honom om norrmän skulle vara mer naiva än till exempel svenskar. Nejdå, har han svarat, men vi har sedan länge en nästan patologisk önskan om att den norska idyllen inte ska befläckas.

Samme vän som ofta luftat sin kritik av och förakt för den norska självbilden skriver i ett sms sent på fredagskvällen: ”En galning tog vår oskuld. Jag är förkrossad. Lam. Jag vill ha tillbaka oskulden. Mitt Norge.”

Vem kan anklaga människan för så tvära känslokast när världen inom henne ligger i mentala ruiner och hon söker något att ta spjärn emot för att skapa livet åter? Men alltsedan det där sms:et har jag tänkt vidare på vad för slags Norge min vän längtar tillbaka till. Vad är det för land som drabbats av ett av de värsta terrordåden i modern tid, vad är det för folk som utan rop på hämnd samlar sig till nationell sorg?

Varje gång jag åker till Norge, vare sig till Lofoten eller till Sarpsborg, slår det mig att landet är en realiserad utopi. Från en gammal fiske- och jordbruksnation till ett av världens rikaste länder. Vi känner alla till historien om oljan och biljonerna i oljefonden. Om de aldrig vilande byggkranarna, de vågade gallerierna och museerna, kaféerna, lyxrestaurangerna och doften av rikedom som slår emot besökaren. Ett modernt och självsäkert föregångsland som med välstånd, frihet och rättfärdighet tar stormkliv in i framtiden till grannländernas beundran – och avund.

Men Norge är också ett mycket lokalt väsen. Medan EU vill ha landet med i unionen, odlar norrmännen outsiderrollen. Mitt i sitt globala tänkande är Norge också en självvald utkant, ett pastoral. Följdriktigt gäller att mest går till de minsta när kommunala anslag fördelas. Provinsen, periferin är centrum och offentligheten spridd: vid stortingsvalen är rösterna i Oslo mindre värda än rösterna i norr. Endast i Norge kan folket kräva att italiensk marmor byts ut mot inhemsk granit vid byggandet av ett nytt operahus i huvudstaden.

Likväl, och jag säger det utan ironi, har den norska nyrikedomen frambringat ett överskott av gott samvete, fredsmissionärer och en biståndssupermakt. Godheten har blivit den norska identitetens adelsmärke.

Just i denna pastoral, en helt vanlig eftermiddag, får norrmännen sin egen Oklahomabombare, sitt eget 9/11, sitt London, Madrid, Bombay. Och en 32-årig man skriver sig in i den norska historien. En kristen, konservativ nationalist om vilken den svenske terrorexperten Magnus Ranstorp sagt: ”En inrikespolitisk galning som har gått helt ur styr.”

Men måste Anders Behring Breivik vara en galning? Historien visar oss att bak galna handlingar står inte alltid galna människor. Det brukar slarvigt sägas att liknande människor måste vara fullkomligt känslokalla. Tvärtom. De är laddade av just känslor. Starka känslor. I sitt enda inlägg på Twitter den 17 juli citerar Breivik filosofen John Stuart Mill: ”En människa med en tro är jämförbar med kraften hos 100 000 som bara har intressen.”

I sin dagbok och på nätsidor skriver han utförligt om tillvägagångssättet, all möda han lagt ner på planering, hur han förbereder sig fysiskt attacken mot de muslimska medlöparna: den norska socialdemokratin och vänsterns ungdomsorganisationer.

Han avskyr inte bara muslimer, han visar också sitt förakt för människor som har ett löst förhållande till andens värld. I ett av sina blogginlägg skriver han: ”Jeg er selv protestant og døpte/konfirmerte meg av egen fri vilje da jeg var 15. Men dagens protestantisk kirke er en vits. Prester i jeans som marsjerer for Palestina og kirker som ser ut som minimalistiske kjøpesentre. … Det eneste som kan redde den protestantiske kirke er å gå back to basics.”

Anders Behring Breivik är spegelbilden av den shariavurmande islamisten. För honom existerar inte självgodhet. Å nej, människan kan bara vara djup, sann och stor genom att bli en obarmhärtig kännare av den lägre världen. För att människan ska bli gjuten i ett enda stycke måste hon också reducera sin individuella rikedom. Ha bara ett ansikte. Ett som känner vrede, fruktan och vanmakt i ett samhälle vars värden vittrar sönder. Han söker befrielsen mitt i en söndersliten värld. Hotet är så stort, så nära, så skräckinjagande att det ingen plats finns för kompromisser. I varje extremists iver att världen ska bli överskådlig som den en gång varit, dövar man skräcken med – skräck.

Förvarsadvokaten säger att Breivik uttryckt att han behövde utföra handlingarna, att de var grymma men nödvändiga. Terrorister oavsett färg, kön, ideologi, trosinriktning, strävar efter de politiska idealens renhet med samma lidelse. De ser sig själva som martyrer som riskerar livet i sin åberopan av ett tillstånd där människorna var hela och autentiska.

De söker samma gemenskapskänsla. De drivs av samma moraliska §ofelbarhet, samma frälsningsiver, och de är lika skuldtyngda. När de sätter ännu några kulor i offret som just dragit sitt sista andetag och sen betraktar sina blodiga händer är det renheten de ser.

I ett annat blogginlägg skriver Breivik att vårt «politiske engasjement” måste sträcka sig bortom nätet eftersom stora politiska omvälvningar föregår i Västeuropa. Han talar om en politisk rörelse som växer med rekordfart och en ”konsolideringsprosess”. Man kan riktigt känna hans ivriga övertygelse att i en tid då allt mänskligt tycks svika kan endast fosterlandskänslan bli bärare av mänsklig vishet. Först när folket drar sig fram ur sig själva – ja, först då upprättar de ett kraftfullt fält mellan sina liv och det tomma universum.

Nationalisternas, extremisternas problem är att deras identitet som norrmän, svenskar, araber, judar, serber, kroater ändå inte ger dem någon ro.

Så åberopar de sitt land historia, sina myter, sägner, dikter, traditioner, sånger och svunna miljöer för att definiera sig mot ”den andre”. I en sådan föreställningsvärld går minnesförlust före fakta, och religionen, läran eller kulturarvet märks som ett evigt monument istället för en evigt föränderlig process.

Jag skriver dessa rader timmarna innan mitt flyg lyfter mot Oslo. I mobilen läser jag om de sms som norska vänner sänt MIG de senaste dagarna. De förstår inte vad som hänt, hur det kunde hända. De blottar inte bara vrede och tomhet, utan även farhågor inför kommande terrordåd. Vem kan anklaga dem? I den skräckens tomrum som uppstår direkt efter extremt våldsamma händelser följer alltid en uppskrämd fantasi; människan befinner sig i gärningsmannens/männens grepp. Men lika lite som andra extremister, satte Anders Behring Breivik världen i brand med sin apokalyptiska förbannelse. Världen kommer att återfå sina konturer. Allt kommer att återgå till det normala, bli välbekant igen. Med skillnaden att ett nytt och sorgligt kollektivt minne tillfogats den nationella berättelsen.

 

Innlegg publisert i Svenska Dagbladet 24. juli 2011

Mustafa Can
(f.1969). Svensk journalist. Han ble belønnet med Stora Journalistpriset 2002 som Årets berättare. Debutromanen Tett inntil dagene, som til en stor del handler om hans mor, kom i 2006 (utgitt på norsk i 2008).
Legg inn kommentar

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *